Världen är fylld av enorma deponier som läcker gifter och förorenar värdefull odlingsmark och livsviktiga vattenflöden. En miljöskandal som blir allt mer alarmerande för varje dag som går och som skadar både människor och djur. Ändå fortsätter avfallsberget växa ohämmat. Varför använder vi inte den kunskap som finns och utvinner energi ur avfallet i stället?
Klimatbovarna Ryssland, USA och Kina – en trio som förpestar vår luft och förgiftar vår jord. Illustration: Rickard Grönkvist.
Beräknat på jordens befolkning läggs det cirka 8,5 miljarder ton avfall globalt på deponi. De fattiga länderna är värst drabbade, inte minst för att de rika länderna exporterar sitt avfall dit. Exportörerna märker avfallet som återvinningsbart, men det innehåller istället giftigt avfall och till och med mänskliga kvarlevor. För att undgå EU:s sanktioner mot den olagliga handeln märks tunnorna med ”DONATIONER”.
De pandemier vi har haft sedan 1950‐talet har alla haft sina utbrott i eller i närheten av en deponi. Sarsviruset, som i sin uppbyggnad liknar coronaviruset, fick sitt utbrott i den kinesiska Guangdong-provinsen som hyser världens största elektroniska deponi, mer känd som Elektronikkyrkogården. Merparten av pandemierna har kommit från Kina, men Ebola kom däremot från Afrika och svininfluensan från USA/Mexiko där man också lägger avfallet på deponi.
På deponierna sker det olyckor med katastrofala följder, som år 2015 då avfallsberget Shenzhen i Kina kollapsade och minst 69 personer dog. I Indien stängdes det gigantiska sopberget Gazipur i New Delhi av när det kollapsade och två personer dog. Trots förbud mot dumpning uppskattas 2000 ton sopor dagligen dumpas illegalt där. Förutom stanken bidrar avfallet till förorenad luft och sjukdomar.
Nära industristaden Pasir Gudang i Malaysia dumpades nyligen 25 ton giftigt avfall i en flod där över 500 människor, varav de flesta barn, förgiftades och 160 personer fick uppsöka sjukhus efter att ha inandats giftiga ångor.
Globalt bor det cirka 15 miljoner fattiga människor som jobbar och bor med sina familjer och husdjur på eller i närheten av deponier. Medellivslängden ligger på 35 år med lunginflammation och tuberkulos som vanligaste dödsorsaker. Enligt FN dör dagligen 1000 barn under fem år av lunginflammation. Ett enda gram avföring kan innehålla tio miljoner virus – en perfekt grogrund för pandemier.
Kvinnor är särskilt sårbara i dessa miljöer. När en flicka föds i fattigdom minskar hennes chanser till överlevnad. Hon har också färre rättigheter, mindre tillgång till utbildning, sexual hälsovård, nätverk, beslutsfattande, säkerhet och kontroll över sin kropp. Dessa människor lever instängda i en ofrånkomlig cykel av fattigdom och misär och har inget annat val än att kalla detta helvete på jorden för sina hem.
Cirka femton miljoner människor i världen lever på eller nära en deponi. Fattiga människor som blir utnyttjade av de rika länderna. Video: MSNBC.
Miljonstäder byggda på avfall
Det är inte bara Asien och Afrika som huserar tickande avfallsbomber. Även flera av västvärldens moderna metropoler omger sig med avfallsberg som snabbt breder ut sig åt alla håll och kanter. I USA finns det i dag över 10000 inaktiva gamla deponier plus 3091 aktiva deponier som årligen fylls på med 266 miljoner ton avfall. En av världens största städer, New York City, genererar mer än 14 miljoner ton avfall varje år – långt mer än någon annan storstad i världen. Staden är helt enkelt byggd på en enda stor soptipp och har varit så sedan 1657 då den kallades för New Amsterdam.
I Kalifornien ligger världens största deponi som är 7,5 kvadratkilometer stor och tar emot 9000 ton avfall dagligen. Deponin anlades så sent som 1993 och beräknas ha en livslängd på 250 år. I Washington, Seattle, ligger en deponi som varit nästan full i två decennier. Man har klämt in sopor i ett 3,7 miljoner kvadratmeter stort område genom att stapla soporna cirka trettio meter på höjden. I 50–75 år har man dumpat avfall på denna deponi. Nu utökas ytan med nya sektioner och man bygger på med ytterligare tre meter på höjden. Tanken är att deponin ska hållas öppen ända till år 2040 genom dessa modifikationer som kostar cirka 270 miljoner USD.
I Ryssland finns det cirka 11000 deponier och 40000 dumpningsstationer. Duman har identifierat deponier som är till bredden fyllda med giftigt avfall i Astrakhan, Kaluga, Leningrad och Moskva. Nu är det fullt i Moskva och därför har man påbörjat bygget med nya deponier i norra Ryssland – helt emot befolkningens protester.
I Europa hamnar giftigt avfall från Australien, Slovenien och från andra delar av gamla Östeuropa i Lombardiet i norra Italien. Avfallet kommer på lastbil eller med järnväg på natten längs de halvt nedlagda spåren i Lombardiets industridistrikt. Det tidigare grönskande slättlandet Po-dalen har nu omvandlats till ett område med kullar fyllda med giftigt avfall av aska eller skrot innehållande cyanid, fluor eller bauxit.
I Lombardiet ligger Italiens tre största deponier som 2014 tog emot sammanlagt 56 miljoner ton avfall. I Italien som helhet läggs 130 miljoner ton avfall årligen på deponi. Avfallet hanteras av maffian som tjänar cirka 6,5 miljarder euro per år på den här hanteringen. Samtidigt har läkare upptäckt samband mellan hanteringen av industriellt avfall och det ökade antalet cancerfall.
I Italien hanteras avfallet av maffian som tjänar cirka 6,5 miljarder euro per år på att lägga 130 miljoner ton på deponi. Foto: @etiennegirardet.
Kina är en av världens största förorenare och har kämpat i flera år med det skräp som dess 1,4 miljarder medborgare genererar. Jiang Congou-deponin i den kinesiska Shaanxi-provinsen är lika stor som cirka 100 fotbollsplaner och betjänar över åtta miljoner medborgare. Den utformades för att ta 2500 ton skräp per dag, men i stället har den fått ta emot 10000 ton avfall per dag – mest av alla deponier i Kina. Deponin byggdes 1994 och designades för användning fram till 2044, men den är nu redan överfull – 24 år tidigare än planerat. Den här våren öppnades en ny förbränningsanläggning och ytterligare minst fyra väntas öppna till 2020. Tillsammans förväntas de kunna bearbeta 12750 ton skräp per dag.
Sverige har en lösning
I EU finns idag ett program för att stödja en utbyggnad av infrastrukturen för avfallshantering för att klara EU:s mål om maximalt 35 procent organiskt avfall till deponi år 2020. Behovet av ett omhändertagande av avfall genom energiåtervinning från värmekraftverk kommer därför att vara fortsatt hög, särskilt då målen för minskad deponering successivt skärps inom EU. Redan 2003 förbjöd Sverige deponier och investerade istället i energiutvinning. Inom Europa är Sverige ledande och utvinner mest energi ur sitt avfall, 3 MWh/ton. Sverige har 32 värmekraftverk där avfallet genererar värme till 1250000 lägenheter, el till 680000 lägenheter och 74610 MWh fjärrkyla, till och med vår avföring blir till energi.
Efter förbudet mot deponi har Sverige minskat utsläppen av växthusgaser från avfallet med mer än 50 procent. Genom energiutvinning har det medfört en besparing på hela fem miljoner ton koldioxidekvivalenter. Efter att Miljöpartiet kom i regeringsställning 2014 har Sverige i stället anammat avfallsmodellen Cirkulär Ekonomi och även fått med EU på det Cirkulära tåget. Cirkulär Ekonomi är en modell som tar oss bort från vår unika avfallsteknologi och motverkar energiutvinning. Sveriges Regering arbetar successivt och metodiskt för en nedmontering av våra värmekraftverk eftersom vår regering, eller rättare sagt Miljöpartiet, endast kan beskatta eller förbjuda. Man saknar helt enkelt kompetensen för att komma med nya innovationer och tekniska lösningar.
Formas, som delar ut forskningsanslag och där regeringen väljer 8-9 ledamöter i styrelsen, har utsett den svenska politikern Anders Wijkman till ordförande för programkommittén för det nationella forskningsprogrammet om klimat. År 2016 gjorde Anders Wijkman – före detta ledamot av Europaparlamentet och ordförande både i GLOBE (se sidospalt), Romklubben och World Future Council – en ”studie” för Romklubben baserad på modeller som förutspådde positiva effekter på klimat, miljö och ekonomi. Han påtalade även engagemanget från EU-kommissionen som sedan resulterade i Circular Economy Package.
Cirkulär Ekonomi baseras på kretsloppstanken med återbruk och maximalt utnyttjande av alla resurser. Det är en avfallsmodell från 1977 som bygger på att allt som tillverkas ska ingå i ett slutet kretslopp, återvinnas och bli till nya produkter. Modellen ifrågasätter energiutvinning ur avfall. För att vara effektivt över tid anses den cirkulära ekonomin behöva Internet of Things med ständig uppkoppling där alla materialflöden kan följas i realtid under hela livscykeln. Detta ska, enligt visionen, leda till en värld utan avfall. Därmed gäller inte längre det mest miljösmarta alternativet, utan nu ska allt återvinnas till vilket pris som helst. Med Isabella Lövin som miljö- och klimatminister drivs numera Cirkulär Ekonomi under devisen Klimatklivet.
Frontfiguren för det avdammade konceptet Cirkulär Ekonomi är ensamseglaren Dame Ellen MacArthur, som 2009 grundade Ellen MacArthur Foundation. Samma år blev Klimatminister Isabella Lövin Fiskeriminister inom EU. Eftersom nu Sverige har fått EU att anamma konceptet påverkar det även Sveriges miljö- och energipolitik.
Ur det globala avfallet går det att utvinna cirka 25500 TWh elektricitet. Det hade räckt till att ersätta i stort sett all elproduktion – inte bara från fossila bränslen som olja, kol och gas utan även från kärnkraft, vatten, vind och sol. Illustration: Rickard Grönkvist.
Regeringen lägger nu avfallsskatt på energiutvinning och den senaste skatten blir förmodligen nådastöten för den här avfallshanteringen. Redan har planerna på ett projekterat värmekraftverk i Stockholmstrakten lagts på is, då investeringskostnaden om fem miljarder kronor inte längre gör det lönsamt att satsa på energiåtervinning. Men nu kritiserar Klimatpolitiska rådet regeringens klimatpolitik. De menar att regeringen inte uppfyller klimatlagens intention eftersom klimatpolitiken är diffus och saknar en konkret handlingsplan, vilket gör det svårt att avgöra om åtgärderna kommer att ge önskad effekt. Detta trots att regeringen redan satsat 50 miljarder kronor på Miljöpartiets flaggskepp Klimatklivet.
Om Sverige i stället valt att exportera sin avfallsteknologi hade vi ur det globala avfallet kunnat erhålla cirka 25500 TWh elektricitet (3 MWh/ton x 8,5 miljarder globalt avfall). I princip hade det globala avfallet räckt till att ersätta all elproduktion – inte bara från fossila bränslen som olja, kol och gas utan även från kärnkraft, vatten, vind och sol.
Cirkulär Ekonomi och Club of Rome
Både upphovsmannen bakom Cirkulär Ekonomi, Walter Stahel, och frontfiguren Ellen MacArthur är medlemmar av den ökända tankesmedjan Club of Rome (COR) som grundades 1968. En av männen bakom grundandet var bankmannen David Rockefeller, tillika son till den amerikanska oljemagnaten John D. Rockefeller.
Ensamseglaren Ellen MacArthur, tillika frontfiguren för konceptet Cirkulär Ekonomi. Dessvärre har Sveriges regering nu, tillsammans med andra lobbyister, fått EU att istället anamma MacArthur’s Cirkulära Ekonomi. Därmed gäller inte längre det mest miljösmarta alternativet, utan nu ska allt återvinnas till vilket pris som helst. Foto: REUTERS/Denis Balibouse//AdobeStock
Bröderna Rockefeller grundande 1870 Standard Oil. De såg det som att de hade fått oljan som en gåva från Gud och med den skulle de styra världen. Bland annat sponsrade bröderna det ökända Weimarinstitutet som tvångssteriliserade 400000 människor i trettiotalets Tyskland innan nazisterna tog över makten. Efter andra världskriget valde bröderna Rockefeller att inrikta sig på miljöfrågor och började sträva efter ett globalt styre med befolkningsminskning och nolltillväxt. Detta skulle uppnås genom propaganda och fejkade rapporter. Metodiskt och tålmodigt byggde man sedan upp klimatdiskursen genom värvning av proselyter och finansiering av en lång rad förment oberoende institutioner, tankesmedjor och organisationer. Tillsammans formar dessa nu en hel kör av oantastliga aktörer som kräver en sak: omedelbara åtgärder. Ett av rörelsens konstruerade uttryck är HÅLLBAR UTVECKLING som bland annat används för att dölja den elitistiska agendan.
Anders Wijkman, som tidigare varit ordförande för Club of Rome, sitter nu även som vd för företagsforumet Circular Sweden. I Sveriges Radios program ”Kjellsorterat” presenterade sig Wijkman som diversehandlare, tidigare Moderat, Kristdemokrat och numera Miljöpartist. Med andra ord en man som styr kosan till dem som betalar bäst och med vilka han kan få igenom sina närmast världsfrånvända idéer. I samma program ansåg han till exempel att zeppelinare kan vara lösningen på transportproblemet.
Den svenska politikern Anders Wijkman, som tidigare varit ordförande för Club of Rome, sitter nu som vd för företagsforumet Circular Sweden. Foto: Kristianstads kommun, Stefan Sjölund 2013.
Med den typen av lösningar förstår man varför miljö- och klimatminister Isabella Lövin och arbetsmarknadsminister Per Bolund har lagt 6–7 miljarder kronor på el lyxbilar i miljonklassen, där 30 procent av vagnparken har försvunnit utomlands och förstagångsköparna har tjänat 300 miljoner kronor. Det förklarar också varför vi i Sverige lägger 300 miljoner kronor på ”plastproblemet” i Asien, som i själva verket är ett avfallsproblem. Dessutom har Per Bolund lagt 1,5 miljarder kronor på elcyklar och laddstolpar samt miljoner på kurser där deltagarna får bota sin klimatångest, laga veganmat och lära sig cykla elcykel. Totalt har regeringen satsat 50 miljarder kronor på den gröna omväxlingen. Om till exempel all skog i USA används till att producera el, så räcker den inte till mer än ETT års elproduktion. På två dygn släpper Kina ut lika mycket växthusgaser som Sverige gör på ett helt år.
Nu börjar man sakta men säkert montera ner värmekraftverken och bygga deponier. I Malmö har den förre ordföranden för Sysav, Göran Holm, stått för en strikt affärsmässig linje. Målet har varit att hålla nere avfallstaxorna. Nu har före detta M-kommunalrådet Anders Berngarn, som gjort en Wijkman och konverterat till den sanna miljö‐ och mammon läran, tagit över ordförandeklubban och vill att Sysav ska ligga i framkant när det gäller återvinning. – Sysav ska in i en mer cirkulär ekonomi och jobba med nya lösningar. Vi ska gå från att kalla avfall för avfall till att kalla det för en resurs, förklarar Berngarn.
Problemet är att man inte ligger i framkant när man anammar en avfallsmodell från 1977 och lägger avfallet på deponi.
Förutom att lägga ner värmekraftverken avvecklar man nu också kärnkraften. Barsebäck, som lades ner 2009, har man under elva år ännu inte lyckats ersätta fullt ut. I stället måste Sverige importera smutsig el från Polen och Danmark. Flera företag, som Ecolean och Pågen, har tidigare hejdats i sina planer på expansion i Skåne då det inte går att garantera tillräckligt med el.
“Elbristen har tvingat skånska företag att hejda planer på expandering, samtidigt som ett elslukande datacenter redan är på gång att byggas i Staffanstorp av Microsoft. Kommer det att finnas ström som motsvarar behovet? Energibolaget Eon har ännu varken sagt ja eller nej”.
Hur är det möjligt att vi lägger ner kärnkraften utan att ha färdiga ersättningsalternativ klara?
År 2018 fick Greenpeace Fund och deras Swedish Divestment Project 70000 US-dollar av Rockefeller Brothers Fund. Tre månader senare slog Greenpeace Sverige till i en aktion mot Tredje AP‐fonden i Sverige. Foto: Unsplash, Markus Spiske.
Annika Jacobson, som är stabschef hos Isabella Lövin på Miljö‐ och energidepartementet, stod i egenskap ordförande för Greenpeace bakom aktivisters intrång på flera svenska kärnkraftverk i mitten av 2010-talet. Hon försvarade intrången med att de utgjorde ”fredliga stresstest” och att ”civil olydnad är en viktig del av en fungerande demokrati”. Jovisst, när den används mot Isabella Lövins käpphäst – kärnkraften – betraktas den naturligtvis som en demokratisk välgärning.
Men hur finansierar då Greenpeace sina ”fredliga” aktioner? Knappt ett år efter David Rockefellers bortgång 2017, beviljade Rockefeller Brothers Fund 70 000 US-dollar till Greenpeace Fund och deras Swedish Divestment Project. Tre månader senare slog Greenpeace Sverige till i en aktion mot Tredje AP‐fonden i Sverige. Aktivisterna tog sig in på kontoret och firade ned en banderoll med texten ”Lyd lagen, flytta pengarna”, som hänvisade till den nya svenska klimatlagen som började gälla i januari 2018. Aktionen syftade till att få AP-fonderna, med samlat investeringskapital på över 1404 miljarder kronor, att avyttra sina aktier i fossil energi.
Vi bevittnar nu den värsta miljö‐ och kapitalförstöringen i modern svensk tid. Miljöpartiet, som inte har mer än 3-4 procents stöd från väljarkåren, gömmer sig bakom miljöfrågorna men har egentligen bara ett enda mål: att hålla sig kvar vid makten till varje pris. Svenska skattepengar går till suspekta organisationer som Club of Rome som har visioner om ett globalt styre med befolkningsminskning och nolltillväxt, vilket ska uppnås genom att man åsidosätter demokratins spelregler. När man nu efter COVID-19 ska få Sverige på fötter igen och kickstarta industrihjulen, har man inte det viktigaste på plats: elförsörjningen. Jag kan inte mer än hålla med tidigare Scaniachefen, Leif Östling, när han sa ”Vad fan får jag för pengarna?” eller rättare sagt ”Var fan ska ni få elen ifrån?”.
Go’ natt Sverige.
Henrik Nilsson, 13 juni 2020
Boktips för vetgiriga
Delarna i artikeln om Anders Wijkman, Al Gore, Club of Rome, GLOBE, Greta Thunberg och Rockefeller har jag hämtat från boken ”Rockefeller – En klimatsmart historia” av Jacob Nordangård. Efter ha läst Hans Roslings “Factfulness” fick jag upp ögonen för “klanderinstinkten” och “akutinstinkten”. Det jag saknade var propagandan, för på 1980- och 90-talet beskyllde den Cirkulära Ekonomin plastförpackningarna för att öka avfallet på deponierna när det egentligen var tvärtom. Nu beskylls plastförpackningarna för den marina nedskräpningen när det egentligen är ett avfallsproblem. För mig var alltså Nordangårds bok den sista pusselbiten som bekräftar min tes att den Cirkulär Ekonomin är vår tids största miljöbluff. Jag ger den fem oljetorn utav fem möjliga. Vill du veta mer om bröderna Rockefeller och deras mångåriga finansiering av miljö- och klimatforskningen? Då ska du läsa den senaste utgåvan av Jacob Nordangårds bok ”Rockefeller – En klimatsmart historia”. Klicka på länken här nedan om du vill köpa boken till ett bra pris direkt från författarens hemsida.